phobias

Det ligger i släkten att vara asocial, jag har tänkt väldigt mycket på hur jag själv är. Jag har inga problem med att sitta hemma helt själv i flera dagar och jag klarar inte leva med någon nära in på mig förlänge. Svårt att förklara men jag kan fort bli mätt på att träffa folk. Detta är enormt jobbigt för mig då jag oftast vill ha sällskap (i måtta). Sitter man i ett stort sällskap så kan jag mest sitta tyst och le men orden är borta, jag försöker verkligen men huvudet är tomt. Då jag har svårt att vara social så leder detta till att jag har väldigt få vänner och just nu så har jag ingen som står väldigt närma mig tyvärr. Jag tror inte alla har en "Bästis" och det är synd för man skuller verkligen behöva en att prata med alltid. Jag vet inte vem som är min mamma eller pappa så jag vet inte om jag ärvt det från dem, kanske har det bara blivit så. Har alltid ställt upp för alla men ändå fått ta skiten. Brukar alltid värdera alla som lika och ni vet ju hur det var i skolan. Var det ont om platser i matan och inte alla fick plats så byttade jag alltid bord så inte den andra fick sitta själv. Väntade alltid på den sista men ingen väntade på mig, kan detta ha påverkat mig?

Skolan var en enormt svår tid, försöker alltid hitta MIG men det svaret vet jag inte än ens. Kan de asociala påverka min relation till mig själv? Jag står inte ut med mig själv, jag önskar att jag var någon annan men jag är jag och det går ju inte.


Om ni vill så får ni gärna gästblogga hos mig, självklart frå ni vara anonyma och berätta om något ni kämpar för och har det svårt för?
Det är viktigt att man kan få sträva efter lycka och få folk att förstå att alla har det inte lätt vi måste hjälpa varandra!

Maila gärna: [email protected]