Tur i stan, ser flera människor tillsammans men jag går här själv. På ett sett trivs jag, osocial som jag är men samtidigt så ja.....ska på ett litet äventyr snart och min "närmsta vän" som igentligen inte är det fick frågan att följa med. Självklart kunde hon inte det som vanligt och jag fick då frågan om jag skulle ta med någon annan men vem? Jag har ju ingen så jag kunde inget mer än säga NEJ

Jag känner mig som kvisten i en vacker och härlig bukett, bruten och livlös men hänger fortfarande kvar där vid alla vackra ting. Beundrar er men hur ska jag någonsin bli som er?

Jag önska att någon kom fram till mig och bara börja prata med mig, hade betytt mycket för mig. Tyvärr gör ingen det nuförtiden för det är så viktigt vad alla tycker och tänker om en. Pågrund av jag inte hänger med de som känner alla eller är särskilt vacker så är jag inte särskilt intressant att känna även om jag hade varit en super vän för jag hade aldrig svikit min vän.

Ibland tycker människor att man är en idiot om man bara hänger upp sig på sin nya pojkvänn men är det så konstigt. Enligt min menning så beror det nog väldigt mycket på att man just saknar den där vännen som alltid finns där. En pojkvänn finns där för en och bryr sig om en, sviker inte en dock kan det ta slut. Mina vänner har svikit mig flertal gånger även mina pojkvänner men de har alltid ställt upp för mig. De verkligen bryr sig och är man ledsen är det inte rädda för att fråga.

Ända felet är att jag aldrig varit kär i mian pojkvänner bara förälskad och det blir jag väldigt lätt tyvärr. Jag vill hitta den rätta som jag kan säga -Vill du gifta dig med mig? men just nu känns det väldigt avlägset. Jag är faktiskt lite småkär i en just nu men det känns hopplöst, jag kommer sluta med det om några månader och det kommer aldrig bli något.